Gudaberättelser

Här finns berättelser från eller som har att göra med den gamla seden.

Den första ynken

Skriven av Erica Persson

Många är gudarna och många är deras barn. Barn är ofta den skatt föräldrar tar fram och skryter om för varandra, men det finns många i Valhall vars barnaberättelse inte blev som de hade tänkt sig.

Loke fädrade tre barn med joturskan Angerboda och av dem blev två för evigt bundna i formen av bestar och alla tre blev bannlysta från gudarnas domäner. Många skulle säga att Loke led den värsta sorgen en förälder kan, men vissa hävdar att den platsen tillhör Oden.

Då Oden och Frigg väntade sitt förstfödda barn var det mängder av spekulationer bland både asar, vaner och joter. Hur mäktig magiker kunde inte barnet till ett sådant par bli?

När barnet väl föddes döpte föräldrarna honom till Tor, efter den mäktiga åskan. Och Tor var verkligen som åska. Det lilla barnet växte upp med ett humör precis som åskskrällar, kvick att brusa upp, men också med förstånd att lugna ner sig igen efteråt. Tor är namne åt dagen torsdag och hans föräldrar kunde inte ha varit stoltare, förutom en detalj. En ganska viktig detalj. Hur Oden och Frigg än försökte locka sin son till magiska reaktioner så kom det inga.

I förtvivla såg Oden hur Lokes barn blev animagusar och lekte i sina djurskepnader nästan direkt efter födseln. Njord och Skade fick dottern Freja som växte upp att bli nästan lika mäktig magiker som Oden själv. Men Tor. Tor visade inga som helst tecken på magi.

Oden försökte med alla möjliga medel tvinga fram magi ur sin son, men till ingen nytta. Trolldrycker förvrängde den unge asens utseende, trollformler fick honom att göra de mest otroliga saker, men ingen magi kom från Tor själv. Ingen kvast reagerade på hans kallelse, ingen trollstav lydde hans befallningar.

Efter år av misslyckande tog Oden till slut med sig Tor till nornorna som skakade på huvudet åt den desperata fadern.

“Oden, din son kommer att bli stor. En mäktig krigare, men inte en mäktig magiker.”

En av nornorna vände sig mot barnet som nu var en ung man.

“Tor, du är den första ynken, född av två magiker, men dömd att leva det omagiska livet av en mugglare.”

Så löd domen över Odens förstfödda, och den mäktiga allfadern begrät sin sons öde.

För att skydda Tor, eller kanske för att lätta på skammen, så gav Oden honom Mjölner, en magisk hammare smidd av dvärgen Sindre. Tor fick också många andra magiska föremål och han blev mycket riktigt en stor kämpe, en av mugglarnas främst dyrkade gudar, men aldrig en trollkarl.

Lokes barn och fjättringen

Skriven av Erica Persson

De hemskaste profetiorna talar om Ragnarök och hur den enorma ulven Fenris ska slita sig lös för att äta världen, men Fenris har inte alltid varit en varelse sprungen ur marbrygd. Han föddes som Lokes äldsta barn, en i en skara på tre födda av joturskan Angerboda. Först kom Fenris, sedan Jörmungand och sist Hel.

Vid barnens födelse tittade Oden på sin fosterbrors avkommor och hans blick blev sorgsen. “Hör mig Loke, alla dina tre barn bringar olycka till Midgård. Den yngsta kommer gå under, dömd att slukas av hat och död. Den andra kommer krama hårdare än någon annan, hårt nog att krama liv och lycka ur allt vi håller kärt. Den äldsta kommer sluka allt i raseri, bett och hugg.”

Arg över den ödesdigra profetian bannade Loke honom och anklagade Oden för avundsjuka då hans egen son visat sig vara en ynk. Förolämpat lämnade så Oden honom och de tre små, “Men det är med allas våra liv som insats.”

Loke vägrade att lyssna till sådant prat och hans barn började växa upp. Då Loke var den första animagusen och kapabel att förvandla sig inte bara till sitt innersta väsen utan många olika varelser tog det inte lång tid innan hans två äldsta barn visade sin läggning för animagi. Redan som småttingar föredrog de sina djurskepnader och i Asgård lekte Fenrir som en vargunge och Jörmungand som en orm tillsammans med sin syster. Hel hade svårare för animagi än sina bröder, men hon avundades dem inte utan spenderade så mycket tid hon kunde med de båda vilddjuren. Alla barnen blev vildare och vildare och då trollkarlarna till slut inte kunde förvandla sig tillbaka var Hel den första att märka det. En dag när hon närmade sig väste de och högg med sina vassa tänder, inte alls som hennes bröder längre. Som den intelligenta häxa hon var förstod Hel att de andra fastnat i sin animagusform, men som det barn hon var bad hon inte någon om hjälp för att lösa det. Istället höjde hon sin trollstav och prövade formel efter formel. Finite incantatem hade ingen verkan, reducto studsade av deras magiresistenta skinn och morte ignitum fick nästan båda två att attackera henne. I brist på annat att göra prövade Hel varenda trollformel hon kunde och med intentionen att de kanske kunde växa ur sin djurhamn ropade hon “Engorgio!”

Det om något var ett misstag. Både Fenrir och Jörmungand började växa, men först när de tornade upp sig över trädtopparna kom det hjälp.

Först dit var Oden som snabbt snärtade med sin stav och fick ett grepp om Jörmungands svans för att slunga honom långt, långt ut i havet där han högg tag i sin egen stjärt och vägrade släppa. Sedan dess har han varit känd som Midgårdsormen och vissa säger att han är rädd för att bita någon om han släpper. Andra säger att om han släpper kommer världen att rämna då han så länge slingrat sig så hårt om den att världen inte kan hållas samman av sig själv längre.

Fenrir var inte lika lätt att ta hand om som Jörmungand, med de enorma käftarna och kloförsedda tassarna var det ingen som kunde gå nära och hans skinn stötte bort deras trollformler. Då Oden tillsammans med de andra var på väg att uttala en dödsförbannelse bad Loke dem att låta bli, ulven var ju ändå hans son Fenrir. Till slut kom de överens om fjättra ulven borde räcka, på så sätt skulle han inte kunna döda någon innan Loke fann ett sätt att återställa sin son. Att fjättra Fenrir visade sig dock svårare än de trodde. Repet Löding slets av som vore det av papper och kedjan Drome likaså. Som sista utväg smidde dvärgarna Brokk och Sindre repet Gleipner. Gleipner var tunt som silkestråd och smitt av sex omöjliga ting, en katts buller, en häxas tagel, fiskens andedräkt, björnens nerver, fågelns spott och bergets rötter.

Då de skulle binda Fenrir en tredje gång vägrade han och först när Tyr erbjöd att lägga sin vänsterhand i hans mun som pant gick Fenrir med på det. Gleipner bands om Fenrirs baktass och när ulven förstod att han inte skulle komma loss bet han ner om Tyrs hand. För att få loss Tyr bända de upp Fenrirs käftar med ett svärd som de sedan lämnade där så att ulven inte ska kunna bita någon mer. Det var för sent för Tyrs vänsterhand, men Fenrir var fjättrad. Hotet från ulven som ska sluka världen kuvades.

Under alla de år som Fenrir stått fjättrad har han på grund av svärdet inte kunnat svälja något, därför har hans saliv runnit ur munnen tills det blev en flod forsande över marken. Den floden kallas Vån och det sägs vara samma flod som rinner genom Lilledråkvast.

Gudinnelöftet

Länge troddes det att inget kunde passera Helgrind upp till de levandes värld, men de underjordiska utgjorde ett undantag. Det talades om dem i Grebas Ättlingasagor som vämjeliga varelser vilka reste sig med nattens dimma när solens strålar inte kunde nå deras kroppar. De stämde upp i sång med undertonen av trumslag. Hörande av dessa trolltoner bands till sången och fördes iväg till de underjordiskas väntande armar. Vad som sedan hände var att den olycksaliga människans själ separerades från sin kropp för att bli en egendom för de själlösa varelserna. Skalet av människan blev kvar. Tom och kall.

En saga berättar dock om en förtvivlad gydja som sände sorgsna böner till Freja. Freja valde att besöka gydjan i hennes sömn för att själv ta del av hennes stora sorg. Gydjans make, fadern till ett ännu ofött barn, hade gått ut i skogen på kvällen för att leta efter en försvunnen kviga, men inte återvänt. Hela natten sökte byfolket och framåt morgonen hittades den försvunne maken, mer ett skal av sitt forna jag, än den trollkarl han tidigare varit. Freja greps av vrede över orättvisan och begav sig ner till Hel, ty det var enbart Hel som kunde släppa en förlorad själ från underjorden. Hel tog emot Freja vid sina portar och lyssnade till den historia gudinnan återberättade. Häxan stod länge tyst, likgiltig, ända tills Freja med vass röst krävde själen åter. Då vände hon sitt döda öga mot Freja. Att möta Hels blick är att stirra in i dödens oändliga mörker och Freja förmådde inte möta den. Hel förklarade sig åskådare till det Freja menade var ett brott. Hennes barn stod fria att göra som de ville utan gudomlig inblandning och bröt inte mot de regler som styrde Hels rike. Freja såg till den sörjande gydjan och bestämde sig för att sluta avtal med Hel. Gudinnan bad Hel att låta gydjan försöka vinna tillbaka trollkarlens själ med en gåta. I gengäld skulle Freja ge något i utbyte för att låta den ovanliga händelsen bli ett löfte. Hel fann förslaget underhållande, men ställde villkoret att om gydjan förlorade skulle även hennes själ tillfalla de underjordiska.

Gydjan som genom sina drömmar fått reda på avtalet gav sig ut i skogen där hon i skymningssolen möttes av en underjordisk som bar en vacker, lysande trollkarlssjäl i ett hänge runt sin hals. Gydjan ställde sig framför Hels barn och fick en gåta ställd till sig. Gydjan lyssnade. Och hon svarade. Morgonen därpå hördes barnskrik från gydjans stuga och en lyckligt leende trollkarl visade upp deras barn för resten av byn.

Hel förlät aldrig Freja överenskommelsen som förvägrat hennes barn en själ, men hon var bunden av löftet att alltid låta en människa få möjlighet att begära tillbaka en kär själ. Priset Freja fick ge för löftet blev ett mynt från hennes högst älskade armband. Hel tog myntet och förbannade det vackra föremålet som tidigare varit fyllt av kärlek, nu skulle det bringa splittror av själar, förvirring och förödelse. Det sägs att Hel skickade myntet med ett av sina barn för att återlämna det till Freja i syfte att bringa gudinnan kaos på grund av hennes fräckhet mot härskaren av Hels rike, men myntet kom aldrig fram.