De tre grundarna

Odheim: Trollkarlen och sejdaren* Frodhe, som alltid använde korpar istället för ugglor

Frejheim: Häxan och boterskan Dyri, som hade hemmet fullt med katter och knizzlare

Lokheim: Häxan och varg-animagusen Sigrun, som skrämde mugglare i sin vargskepnad varje fullmåne

*Sejd är en fornnordisk spådomskonst

Bifrost grundades på 700-talet av ledarna till tre större trolldomscirklar vars historia sträcker sig långt tillbaka. Legenderna säger att dessa tre trolldomscirklar valde att gå ihop för att dela sin kunskap med varandra och de tre cirklarna blev tre elevhem. Skolan döptes till Bifrost för att symbolisera vägen till magin. Bifrost är regnbågsbron vilken utgör vägen till gudarnas värld i den fornnordiska religionen - i trolldomssamhället benämnd som gamla seden, läs mer om den under traditioner.

Frodhe

Frodhes cirkel bestod av anhängare till Oden. Trollkarlen ansåg att kunskap är det dyrbaraste någon kan ha och liksom han valde ambitiösa lärlingar var han själv fylld av ambitioner.

Som sejdare besatt Frodhe förmågan att sia om framtiden och hans förmåga är ännu oöverträffad. Många profetior som uttalades av Frodhe har slagit in genom tiden, till exempel sägs han ha förutspått digerdödens frammarsch genom Europa och det var därför Dyri utvecklade en trolldryck för att rädda magiker från sjukdomen.

Då muginfågeln dök upp i Bifrosts skogar under år 2014 så synliggjordes ytterligare en av Frodhes skyddsåtgärder till eftervärlden. Fortfarande är Frodhe den enda magiker till att ha tämjt en muginfågel och genom det var han också kapabel att väva en skyddsgald, en förtrollning, som genom århundraden har skyddat Bifrosts elever från mugins hunger efter renblodiga.

En av Frodhes största lämningar till trolldomssamhället är dock blott en legend, en saga om en artefakt skapad efter att Dyri la sina helande krafter i smycket Brisingamen. Frodhe strävade också efter att skydda efterkommande lärlingar, men istället för helande gav han sig på att göra en artefakt mäktig nog att vända på liv och död. Det sägs att en av de tre Peverell-bröderna i England skapade en sten med förmåga att göra detta, men stenen var inte stark nog att ta tillbaka mer än en avbild av den avlidna. Frodhe ville mer än så, därför skapade han Sleipner, åtta safirbesatta kedjor som i kombination med Odens öga skulle kunna återskapa en kropp och återkalla en själ. Men innan Frodhe hade möjlighet att pröva artefakten blev den stulen, och idag vet ingen ifall den faktiskt någonsin funnits.

Dyri

Dyri var en anhängare till Freja. Hon ansåg att något av det värdefullaste vi har är bandet mellan fränder och till sina lärjungar predikade hon om lojalitet och rättvisa, samt mod att stå upp för de sina. Men något av det som främst levt kvar av Dyri till eftervärlden är hennes gröna fingrar och helarförmåga.

Vissa berättar om hur skogar och fält över hela landet insjuknade i en vinter som sträckte sig så länge och var så kall att när våren väl kom och smälte isen var det redan sommar, men ingenting förmådde blomma. Då var det Dyri som med trollbrygder, formler och mjuka ord vårdade naturen tillbaka till grönska så att de levande varelserna kunde fortsätta att hålla sig på den här sidan slöjan.

Dyri var alltid omgiven av minst två av sina knizzlare, således kunde hon aldrig gå vilse, hur djupt in i skogarna hon än färdades. Fast gott lokalsinne var inte det enda hennes skyddslingar besatt, de hjälpte henne i arbetet och mer än en av Dyris lärjungar fann sig räddade ur svåra situationer av de kattliknande varelserna. En legend berättar om hur Dyri skapade smycket Brisingamen för att kunna hela sina elever när hon själv väl gått vidare. Det var artefakten som sporrade Frodhe att göra Sleipner, men till skillnad från den legendariska livskedjan vets det med säkerhet att Brisingamen har funnits. Dyri la all sin ömhet och välmening i smycket innan hon hängde det runt halsen på sin gyllene knizzlare Disa och under många år efter Dyris död helade Disa Bifrost-magiker som blivit skadade eller sjuka. Men så en dag försvann hon. Inte förrän alldeles nyligen, vid våren 2015 började det gå rykten om Disa igen, flera hundra år efter att en vanlig knizzlare borde ha dött en naturlig död. Frejheim-elever började tala om en gyllene katt i skogen vid Bifrost och vid nästa årsskifte syntes eleverna med en häxa iklädd åldriga vikingakläder, ett blont hårsvall och ett gyllene skinn. Eleverna hävdar bestämt att häxan var Brisingamen, en förtrollning i människoskepnad, men då hon sedan försvann och smycket med henne, har händelsen redan börjat förpassas till de sagor som berättas om grundarna.

Sigrun

Sigrun var ledare för den tredje cirkeln som kom att bli Lokheim, ett elevhem uppkallat efter Loke. Kvicktänkthet, improvisationsförmåga och nyfikenhet värdesattes högt hos hennes lärlingar, men också förmågan att kunna följa ditt vinden vänder.

Medan Frodhe var känd för att ha höga ambitioner och Dyris kännetecken var hennes lojalitet och omtanke, så var Sigruns främsta attribut hennes förmåga att inte sky några medel för att nå sitt mål. Liksom Loke av vissa kallas förräderiets och svekets gud så hade Sigrun inte svårt för att vända kappan efter vinden om det gynnade hennes egna planer.

Lokheimare är allt som oftast hala som laxar, men Sigruns animagus-form var inte en fisk, utan en varg. Vargen är Lokheims elevhemssköld och det var många bravader som Sigrun utförde i vargskepnad. Förvandlingskonst var ämnet närmst Sigruns hjärta och hon tryckte på att hennes lärjungar skulle bilda sig noggrant inom ämnet. En del påstår att häxan hade som nöje att i vargform skrämma mugglare, speciellt under fullmånen då de så lätt misstog henne för en varulv. Men det är inte bara nöjesturer som Sigrun ägnade sig åt, nej, till och med i dagens mugglarsamhälle går det fortfarande att finna spår av hur Sigrun använde sin förvandlingsmagi. Legenderna berättar om hur ett mugglarfölje på hundratals krigare drog fram genom landet och de fann sin väg till ett par trolldomsbyar en bit från Bifrost. Tiden att agera var knapp och den som utan tvekan gav sig av till byarna var Sigrun. I sin vargskepnad jagade hon och skrämde mugglarna långt, långt bort. Så rädda blev mugglarna att de än idag fruktar och jagar vargar.

Liksom sina två fränder lämnade Sigrun mäktiga artefakter till eftervärlden, de flesta har gått förlorade med tiden och många sagor har glömts bort, men en av de som berättas i Lokheim talar om elever som har vandrat vilse i skogen och stött på varelser som med all rätt borde ha dräpt dem. Om det inte var för att de i desperation kravlat på marken och råkat greppa tag i vad som liknat en gammal, gulnad vargtand. Ingen elev kommer ihåg mer än så och att de senare vaknat upp, utan tanden, men med blodsmak i munnen och mängder av grå päls runt omkring sig.